Fredag - och vad händer?!

Ja men så kan de gå... igår kväll sa ja ju att John Blund inte behövde komma. Men jag blev ju som vaken pga värk. Men sen decka jag... antar att han kom med såndära stoft då. Så ska tillfället i akt och säga tack till mr Blund, men snälla lilla söta gubbe. Nästa gång kan du hålla igen med stoftet. Det blev lite för mycket hörru! 
 
För vad hände idag! Jopp vi försov oss... PANIK! Gubben ska iväg å arbetspröva om 20 min och barnen ska vara på skolan om 30 min! Shit! Stressar fram kläder. Hjälper R på med sin halloween dräkt slänger in (inte ordagrant) ongan i bilen... å då kom en räddning! Äldsta sonens pappa kommer och tar över. Jag slipper köra med mina revben!!! So Lovley! 
 
Iväg med alla barnen och jag tror ändå att det blir en toppen dag för dem! Jäklar vad jag känner mig peppad och stolt trots allt. Jag fixade det trots smärta å hostattacker!  :)
 
Nu lyser solen och är på väg att hämta äldsta sonen, lånar honom lite från allt firande, för att åka till BUP och prata om medicinering osv. Kanske får vi en bättre utformad som passar honom. ÄNTLIGEN!
 
Ha en jättehärlig dag nu alla sötnötter 💜
 
 

Full jäkla rulla - trots trasiga revben!


Jamen sedär ja! Har överlevt en dag till.... yeeeiiii!!! *vifftar med vänster rakt upp och irriterar mig lite att höger inte vill vara med rikigt ännu* Blir lite som halv glädje över det hela så att säga.... För jag menar hur hade det sett ut i en hejjarklack om alla bara räckte upp 1 arm vid mål?!?! Ahhh ni förstår min mening :P

Nå, mitt liv, min vardag är ju liksom full fart heeeeela tiden, precis som för många andra. Anser inte direkt att jag har nått stressigare eller så gemfört med andra. Men känner ni ibland, ni som lever som jag, att man liksom blir lite halvt senil när det inte är full rulle längre?! Jag är så! Tex, all kontroll under hela morgonen, vart finns allas kläder, har alla det de ska ha med sig, vems socka är vems, undviker bråk mellan barnen, kramas, ger frukost, kramas lite till innan det är dax å skicka iväg dem. (Just nu är det maken som kör varje dag, då jag har liiiite svårt för att "ratta" ännu)
Ja men till saken, när de kliver ut genom dörren varje morgon, har jag en energi som inte går av hackor. Jag slänger in en tvätt, hänger en maskin, tömmer diskmaskinen, stoppar i den om det behövs, plockar donar,, får för mig att rensa garderober... ja men ni hör ju! Å med en arm!
Men sen händer det nått... jag tappar farten, jag lugnar ner mig, tar in tystnaden och blir helt handlingsförlamad! Jag liksom sackar in som om jag får bränslestopp. Någon ringer och frågar nått å jag känner hur hakan liksom slår i bordet eller vart jag nu sitter/står frågande??? VADÅ?! Har vi bestämt nått? Jasså var det idag? Men du vänta... jag kollar min bibel. Japp har döpt min kalender till bibel.. den är med mig vart jag än går och känns som jag inte klarar av att leva utan den.

Ja, men förlåt, sedär där står det ju att jag ska träffa dig idag! Förlåt, jag glömmer så lätt, blivit lite lätt senil om jag ska vara ärlig. Bokar ett nytt möte och känner hur pinsamt det liksom blir. Menar jag är inte 90 bast ännu och för gamal för att komma ihåg saker. Min hjärna är frisk som en nötkärna, harkel, kanske beror på vem du frågar förstås ;)

Men så kommer barnen hem igen och man liksom har koll på allt igen.. möten, inköpslistor, vem som ska göra vad och vem som ska vart osv. Det liksom bara *plopp* hoppar in i hjärnan igen och jag går på 110% igen! Jag vet exakt vart filmen O vill se finns, vart legolådan som R vill bygga med, vart spelet som K vill spela och jag kan redan ha fixat lite mellis osv. JÖSSES! Känner mig som rena rama superwoman! Hejdundrandes arbetserksamhet i hjärnan (undrar just hur mycket som ryms där inne egentligen) Jag har tom koll på makens alla kläder, vad som är tvättat och vikt osv. Impad?! Nje... men ni kanske förstår tanken. VARFÖR ÄR DET SÅ?

Idag har iaf varit en riktigt full rulle kan jag lova... två goa vänner kommer över för att hjälpa mig (har ju tagit på mig å ska vara med på bytardagar - skitbra när man e lite lätt handikappad) men iaf, sen hade jag ju bestämt att hämta lite böcker till K och kläder till O & W som jag fyndat på facebook (ett socialt medie som jag tyvärr förälskat mig lite i... iaf när det gäller alla dessa fyndiga grupper) Sen skulle det ätas, halloween kostymer skulle fixas (skolan har ju sitt imorgon) och både K å R behövde lite saker. Besökte både erikshjälpen och myrorna, men JÖSSES!!! Erikshjälpen hade inte storleken, så det kan jag ju liksom smälta och ta in. Men HALLÅ myrorna... jag kollade på lite kavajer osv... ni vet gangster utstyrsel! men jag betalar inte 600:- spänn för en begagnad kavaj osv. Då kan jag ju lika gärna köpa en ny, vilket jag nu kände att vi inte hade råd med. Jag kommer ihåg myrorna som en bra affär... (var några år sedan jag liksom handlade just på dem) låga bra priser å bra urval av begagnat. Nåja, dagens chock var det. Hann äta med maken och exet, god snitzel faktiskt å härlig sallad till. Hem och fortsätta plocka och dona, sortera ut och prismärka. Vännerna kom, de hjälpte mig åka å handla lite då lilla O har fått nån slags beroende av risifrutti... jaaaa jag vet det innehåller super mycket socker och man ska inte ge ungarna så mycket socker. Men vet ni, det gör jag... jus nu gör jag det. Hälsosam kan jag bli lite senare i livet. Jag har ju överlevt allt "farligt"

Nå min goa underbara R var så ledsen och inte alls överens med fjolårets utklädnad, men började iaf finna sig i att det var det som fanns och att vi fick försöka göra nått coolt av det. Men på vägen till affären säger min vän: "R jag tycker du ska ha en ny dräkt - vi åker på toysrus och köper en ny" ALLTSÅ... mitt hjärta gick rakt i tu. Där bak sitter en överlycklig kille som inte riktigt kan uttrycka alla sina känslor när de blir lite för mycket. Han börjar gråta och gömmer ansiktet... han är såååå super lycklig så ni kan inte ana! Alltså sånt värmer mitt hjäta. Osjälviska vänner som tänker steget längre och som lyssnat och förståt. Jag säger inte att sonen ska ha allt bara för att han inte gillar det eller kan acceptera det som finns. Men han hade inte tjatat på dem eller ens fråga dem! Så nu ska han vara clownen från filmen DET imorgon! Det ni :) Ska se om jag får käppa kort på honom och lägga ut. JAPP här har ni en mamma som frågar om sånt först!

Iaf så vart vi ju hungriga å eftersom det blivit lite sent och lite stressigt, så blev det sån där italiensk pannkaka! Till barnens förtjusning såklart! MITT I VECKAN å allt ;) Hem slänger i sig maten, iväg med en av vännerna å andra stannar hemma å myser med barnen. Tar oss till en mötesplats för ett klädpaket men det tog sin lilla stund, ja ni vet mobilernas värld, där man inte hör, missar eller ja ni vet... så det tog sin tid, iväg å gps fram men annan adress och vimsa runt bland massa hus i ett område, kändes lite suspekt när vi tassa runt där bland husknutarna å letade rätt nummer. Men till slut så hittade vi... YEEEEIII ni ska veta hur det känns att trava runt mer än man behöver när reveben inte är din mest härliga kroppsdel för tillfället.

På väg hem höll vi på få hjärtinfarkt å jag knäcka av revbenen igen... de hade av någon anledning satt upp världens väggupp!!! Å min goa chaufför missade det totalt, även jag! Så det small å gjorde ont å rädd som in i norden vart vi båda två... tog några minuter att liksom ta in hela förloppet!

HELA HEMMA, allt avklarat, barnen sover och nuuuuuu ÄNTLIGEN är det även dags för mig! Idag är nog som igår, tror han mr Blund inte behöver besöka mig idag heller... om jag inte vaknar av hostattack eller nått liknande igen bara. Men ska nog gå bra (tänk positivt)

Puss å godnatt på er <3

 

Kaosmorgon

 
Tittar ni på bilden? Visst ser den lugn och harmonisk ut? Ibland så försöker vi alltid försköna våra liv. Vi vill visa upp en bild av den perfekta familjen. Vet inte riktigt varför, men man vill oftast dela med sig när allting är bra. Eller har jag fel?

Jag har varit där, jag har själv haft svårt att försöka liksom beskriva verkligheten. Rädd att skriva ner i bloggar, på facebook eller andra sociala medier, om hur det faktiskt är. Man vill ju inte verka som en dålig förälder, eller en hemsk fru eller rent av ett grönt monster!

Men sanningen är ju den att vi ibland känner oss så, hemskaste förälderna i ett par skor (känns som man gör hundra miljoner fel på en å samma gång, å man fattar ju INGENTING!), eller den griniga eller elaka makan, som maken kanske rent av skulle vilja skilja sig ifrån. Vännen som är butter och aldrig orkar vara med på någonting skoj.

Jag kan erkänna att jag är sån ibland! Jag är inte världens roligaste, trevligaste eller snällaste människan på jorden. Även om jag alltid försöker. Men ÄRLIGT! Orkar man gå varje timme, minut, sekund och tycka att livet är helt underbart? Vare sig man har tacksamhet att man är i livet, eller vad man nu har gått igenom? Jag är också tacksam, glad och lycklig att jag lever, glad över mina barn, min man, familj, syskon, vänner och jobb. MEN jag kan kräkas på det ibland oxå, känslan av att vilja fly från allt å bara vara jag... JILL sitta å sura i ett hörn å sätta på mig offerkoftan för en stund. Fast samtidigt är jag lite för tjurig eller envis för att sitta för länge där. Blir lite lätt uttråkad på just den situationen i livet. 

Jag döpte detta inlägg till Kaosmorgon, för så är det lite hos oss, varje morgon! 4 grabbar ska kläs på, borstas tänder, distraheras från varandra och hjälpa med alla de möjliga sakerna man kan komma på. Då ska ni ha i åtanke att 2 av grabbarna har ADHD (nått jag kommer skriva en del om senare) och den ena av dessa två har även en språkstörning (oxå nått jag kommer skriva om mer sen), två små grabbar 1år o 4år som kräver sitt. En man som är sjukskriven för utmattningssyndrom och jag själv har just nu trasiga revben, efter en långdragen sjukdomstid. SÅ vad mer kan man säga än att KAOS hamnar hemma hos oss i lite högre level just nu. Men vi gör så gott vi förmår, både jag å min man. Kläderna kommer på, tänderna blir borstade, mediciner intagna, gympa/skolväska extra kläder osv kommer med barnen. Gubben åker å jobbar och jag sitter här och skriver. Lugnet börjar liksom falla in och man känner att "Det var inte såååå farligt ändå idag!" Positivt tänkande ;)
Kanske inte var rätt att skriva kaosmorgon som rubrik idag... för var det verkligen så kaosartat. Samarbetet funkade ju, å de kom iväg i tid, ingen blev försenad och jag tror alla får en ganska bra dag trots allt :)

Hoppas att ni alla underbaringar får en kanondag och att vi snart hörs å ses igen! <3